Jag är Joline, mina föräldrar, Amber och Jack, är riktiga skitstövlar. Min mamma ville jätte gärna ha barn från början, hennes väninnor hade alla skaffat barn, och såklart skulle Amber haka på trenden, men efter några månader tröttnade hon och brukade lämna mig, lilla Joline, skrikande, hungrig och med smutsig blöja på golvet, hon har många gånger glömt mig i kundvagnar på affärer. Och nu när jag blivit äldre har hon börjat använda mig som någon sak att få ut sin ilska på. Hon försöker använda mig som någon sorts hushållerska, och hon hatar mig, eftersom jag inte gillar ljusa färger och fula tavlor, för att jag inte är som hon.

  Min pappa bryr sig inte så mycket, han sitter mest och ser på tv, eller gör någonting annat som pappor brukar göra, men han gör alltid allt som Amber säger till honom att göra.

  Vi bodde från början i en stor villa i Bridgeport, flyttade sedan till Moonlight falls, och nu bor vi här, i Sunset Valley.

  Så jag är barnet som är hatad av alla, och det här, är min historia.

 

 

Jag såg på det vita huset. Mitt hem. Jag suckade och såg på när Amber, som var min totalt, genomhemska mamma, lyckligt slog upp dörrarna.

  -Joline! Ropade hon skarpt, såg på mig och gick sedan in i huset. Jag gick sakta efter och såg mig omkring.

  Det var ljust, på både väggar och golv på de flesta ställen. ”Jag hatar vitt” tänkte jag och såg den svarta klicken som jag visste var min dörr. Jag slank snabbt in i mitt nya rum.

  Jag kastade mig på sängen och begravde mitt ansikte i de mjuka kuddarna. Det var ett perfekt ögonblick, inga vita väggar och fula målningar, bara jag och mörkret. Men såklart så varade inte den stunden i mer en tre sekunder.

  -Joline! Ropet skar igenom luften och förstörde mitt ögonblick. Jag kikade försiktigt ut igenom dörren och såg Amber stå och peka på de leriga fotspåren som var på det i övrigt blanka, vita golvet. Jag suckade och gick ut i vardagsrummet.

  -Vad menar du med det här? Sa hon och såg argt på mig.

  -Chokladpudding, det är vad jag menar. Sa jag och började vända mig om. Hon greppade tag i mig och drog mig häftigt tillbaka. Nu var det min tur att se argt på henne.

  -Vad!? Nästan skrek jag.

  -Det här får du städa upp! Sa hon och knuffade mig mot ett skåp.

  -Det är väl inte mitt fel att du är så himla pedant! Väste jag och slet mig ur hennes grepp, jag såg pappa sitta i vardagsrummet och se på fotboll. Amber flämtade till och klappade till mig hårt på kinden.

  -Ouch! Jag lade handen på min kind och såg förvånat på henne.

  -Jag ger dig bara vad du förtjänar. Sa hon hårt. Jag stirrade på henne ett ögonblick, men vände mig sedan snabbt om och gick med bestämda steg till mitt rum och smällde igen dörren efter mig.

  -Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Viskade jag till mörkret.

_____________

 

Så, det var första delen, vad tycker ni? Kommentera!