Black
Jag vaknade av väckarklockan som ringde med ett skrällande ljud och trevade efter avstängningsknappen.
Jag gnuggade mig i ögonen och masade mig sakta upp. Jag hade sovit typ tre timmar inatt. Jag tog en handuk ifrån det röda skåpet bredvid sängen och tassade tyst in till badrummet.
Jag steg in i duschen och satte på kranen och lät det varma vattnet skölja bort alla nattens drömmar. Första skoldagen, ny skola, nya elever. Jag suckade och gned in schampo i håret, sköljde ur och klev sedan ut igen, snabbt och enkelt.
Jag gjorde allt som jag skulle gjort en vanlig skoldag, borstade tänderna, kammade ut håret som var hopplöst, med virvlar och tovor. Bara det att det inte var en vanlig skoldag i min vanliga skola.
Jag ryckte till när jag hörde ett kraftigt bankande på dörren. Jag suckade,
-Snart! Skrek jag och låste upp. Amber såg argt på mig men jag slank snabbt ut igenom dörren och skyndade till mitt rum.
Jag drog på mig kläder och sminkade mig, sedan tog jag en proteinkaka ur skafferiet och gick ut i den kyliga morgonluften. Jag visste redan var skolan låg så jag gick med snabba steg och tog ett bett på min lilla frukost.
Det tog ungefär tio minuter att komma fram till skolan. Jag såg upp på den stora byggnaden och drog ett djupt andetag. Jag försökte att inte bry mig om ifall någon gillade mig, men sanningen var, jag brydde mig. Jag ville inte vara ensam. Jag ville inte vara utstött och hatad av alla. Jag ville ha någonstans att fly när jag inte stod ut med mitt eget hem. Jag ville ha någon som lyssnade när jag klagade på mina föräldrar. Jag ville ha vänner.
Jag hoppades på samma sak varje gång. Men varje gång hände samma sak, det var mycket värre än att bli utskrattad och retad, det var som om jag var osynlig, ett spöke som tyst vandrade runt i korridorerna, utan att någon såg mig.
Jag hade aldrig haft en riktig vän i hela mitt liv. Det var alltid bara jag.
Jag blinkade några gånger när jag kände tårarna som var på väg att välla upp i mina ögon. Jag rättade till min väska och började gå upp för den stora stentrappan.
Jag såg på skolan igen, den utstrålade snobbig, rik och bitchig. En perfekt start på dagen.
Black
Jag är Joline, mina föräldrar, Amber och Jack, är riktiga skitstövlar. Min mamma ville jätte gärna ha barn från början, hennes väninnor hade alla skaffat barn, och såklart skulle Amber haka på trenden, men efter några månader tröttnade hon och brukade lämna mig, lilla Joline, skrikande, hungrig och med smutsig blöja på golvet, hon har många gånger glömt mig i kundvagnar på affärer. Och nu när jag blivit äldre har hon börjat använda mig som någon sak att få ut sin ilska på. Hon försöker använda mig som någon sorts hushållerska, och hon hatar mig, eftersom jag inte gillar ljusa färger och fula tavlor, för att jag inte är som hon.
Min pappa bryr sig inte så mycket, han sitter mest och ser på tv, eller gör någonting annat som pappor brukar göra, men han gör alltid allt som Amber säger till honom att göra.
Vi bodde från början i en stor villa i Bridgeport, flyttade sedan till Moonlight falls, och nu bor vi här, i Sunset Valley.
Så jag är barnet som är hatad av alla, och det här, är min historia.
Jag såg på det vita huset. Mitt hem. Jag suckade och såg på när Amber, som var min totalt, genomhemska mamma, lyckligt slog upp dörrarna.
-Joline! Ropade hon skarpt, såg på mig och gick sedan in i huset. Jag gick sakta efter och såg mig omkring.
Det var ljust, på både väggar och golv på de flesta ställen. ”Jag hatar vitt” tänkte jag och såg den svarta klicken som jag visste var min dörr. Jag slank snabbt in i mitt nya rum.
Jag kastade mig på sängen och begravde mitt ansikte i de mjuka kuddarna. Det var ett perfekt ögonblick, inga vita väggar och fula målningar, bara jag och mörkret. Men såklart så varade inte den stunden i mer en tre sekunder.
-Joline! Ropet skar igenom luften och förstörde mitt ögonblick. Jag kikade försiktigt ut igenom dörren och såg Amber stå och peka på de leriga fotspåren som var på det i övrigt blanka, vita golvet. Jag suckade och gick ut i vardagsrummet.
-Vad menar du med det här? Sa hon och såg argt på mig.
-Chokladpudding, det är vad jag menar. Sa jag och började vända mig om. Hon greppade tag i mig och drog mig häftigt tillbaka. Nu var det min tur att se argt på henne.
-Vad!? Nästan skrek jag.
-Det här får du städa upp! Sa hon och knuffade mig mot ett skåp.
-Det är väl inte mitt fel att du är så himla pedant! Väste jag och slet mig ur hennes grepp, jag såg pappa sitta i vardagsrummet och se på fotboll. Amber flämtade till och klappade till mig hårt på kinden.
-Ouch! Jag lade handen på min kind och såg förvånat på henne.
-Jag ger dig bara vad du förtjänar. Sa hon hårt. Jag stirrade på henne ett ögonblick, men vände mig sedan snabbt om och gick med bestämda steg till mitt rum och smällde igen dörren efter mig.
-Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Viskade jag till mörkret.
_____________
Så, det var första delen, vad tycker ni? Kommentera!
